Kortedala blues

Jag vet inget längre. Jag är en spillra. Går jag ur sängen är det en bragd. Byter jag ens fosterställningen mot nån annan ställning får det anses som skapligt imponerande. Hur kunde det gå så här? Jag behöver väl ingen? Det har jag aldrig nånsin gjort, jag har varit som ett fort enda sedan jag upptäckte att det fanns annat att göra med tjejer än att kasta isbollar i ansiktet på dem. Nu ligger man här helt plötsligt och undrar om mitt liv med dig inte var en film jag såg eller en låt jag hörde.

Jag måste bryta mig ur detta på nåt jävla sätt. Kanske beställer en gubbresa till Fuerto Ventura och kikar på rododenronblommor i en vecka. Nån av gubbarna kanske har lösningen. Har alltid gillat gubbar. Ser fram emot att bli en själv. Dock inte en ensam.

Nej det får bli nåt billigare än Tom Collins-chitchat med gubbar på en terass. Kanske skulle gå och köpa en tårtbit Brie och smälla i mig med något salt kex som tillbehör. Det brukar stilla det värsta i några minuter. Eller så kan man se "Notebook" och böla tills ögonen värker, slita sig i håret och leta efter en position att ligga i där det inte känns som man vill dö.

Jag tror jag går en sväng istället.

The taste of her cherry chapstick

Stunden jag insåg att vi stod på randen till slutet, var när jag stoppade mig själv från att väcka dig när jag vaknade efter en häftig mardröm. Så många gånger innan hade det räckt med några lugnande ord från dig. Dina ögonlock var som nedfällda jalusier, men ändå såg du precis rakt igenom mig och du sa alltid rätt saker för att få mig att somna om som en liten gosse igen.

Men den här gången var det nåt som hindrade mig. Det var sviterna av för mycket samvaro, och för lite hjärta som bakband mig. Jag insåg att om du inte är den personen jag vill ska dra fingrarna genom mitt svettiga hår i det läget, då är du inte heller nånting för mig längre.

Detta hade ju du såklart kommit på långt före mig. Saker förändras aldrig egentligen.

Jag låg vaken resten av den natten och bet mig i underläppen. Jag tänkte på att det skulle riva sönder oss att bara bestämma oss för uppbrott, själva uppbrottet var utopiskt och overkligt. När väckarklockan ringde var det det högsta ljud jag nånsin hört. Du satte dig på upp på klassiskt manér som om du hade en fjäder i ryggen. "Hon sover som en soldat". Tänkte jag. När jag började prata visste jag att jag inte skulle kunna säga det här snyggt, jag var som en elefanthjord i en porslinsaffär. Därför sa jag inget heller. Jag visste att du skulle sköta det snyggare.

Men det gjorde du ju fan inte.

skit

vassego. nytt.

Tomas von Brömsens brorsa.

Måste slå in en kil i denna skitnödiga post mortum-kärlekshistoria och berätta om när jag var ute på Donsö i skärgårn och skulle träffa en sketgöbbe ang. ett jobb. Jag steg av färjan Skarven, träffade göbben och hans granngöbbe, samtalade lite om dittan och dattan, allt förflöt mycket smidigt. När vi ca. timmen senare rundar av säger göbben följande:
"Alltså, antingen går du kvar här ute och skräpar i 2 timmar till och tar färjan från Donsö, eller så får Jan-Olof köra dig på flakmoppen bort till Styrsö, men då måste ni åka nu". Sagt och gjort, går ju inte där ute och visslar.

Upp på flaket, ingen hjälm såklart, sitta skräddare, inga vantar, tunn tygjacka,ut på småvägarna, 50-knyck, 0 grader, inavlade öbor vinkar, göbben tutar, snöstorm, njurskador, snöblindhet, moppen orkar inte i uppförsbacke,70 knyck i nedförsbacke. När vi stannar vid färjeläget på Styrsö ca 15 min senare så är jag rödsvullen i ansiktet, genomblöt, frostskadad, bortdomnad i händerna och chockad över att det här bisarra just inträffat.
"Ahh, tack för skjutsen då farbror".

Great big kiss

Första gången jag såg dig satt jag med Jonny Thunders i lurarna på fjärrbussen. Du steg på i Borås, men jag var sömndrucken och reagerade knappt när du frågade om sätet jämte mig var ledigt. Jag plockade iallafall ur lurarna och lät dom hänga fritt när jag svarade att sätet absolut var ledigt. Jag lät mycket trött. Hade jag bara vetat vad som var på väg att hända med mig.

Jag la nog märke till din doft ganska så omgående vilket är lätt hänt när man sitter så onaturligt nära en okänd människa. Skärgårdsmiljö, solskyddskräm och hubbabubba iklädd en elegant festblåsa. Mina tankar skenade och jag föreställde mig oss två i en liten badhytt ätandes färskpotatis. Ändå hade jag ännu inte sett dig i ögonen.

"Får jag låna den här?" Du pekade på mitt Residence-magasin som jag stoppat ned i den lilla nätpungen som alla passagerare lyxutrustas med på en swebus.
"Jaa, herregud" stötte jag ur mig, lite chockad över att mitt hjärta blev en glasblåsa av ljudet från din röst. När du fnittrade till och sa tack sprängdes den där glasblåsan och jag visste att jag skulle få svårt att komma ihåg mitt liv innan detta ögonblick.

Samtalet tar vid. Jag kunde kanske inte låta bli att kommentera något obetydligt i Residence-magasinet. Någon bild på ett bisarrt minimalistiskt hem. "Vill man ha det sådär?". Så sa jag nog. Plumpt och kallpratigt. Jag skojade, du fnittrade. Story of our lives from that day on. Från mina lurar strömmade fortfarande Thunders ut. När du frågade hur jag dansade och jag svarade att jag dansar "close,very very close" så log vi båda två, fast på var sitt håll och säkert på grund av olika saker.
"Ska du till Göteborg?"
"Tss, Jaarå". Du undvek att dumförklara mig här trots att du sen dess aldrig fått ett bättre läge. Jag förbannade nerver och brådmoget scenariobyggande, och att följden av det blir att man tänker post tal.

När vi rullade in på Nils Erisson hade vi känt varann för alltid.

You killed my demons allright, but my angels died even more.

Första gången vi skulle träffa dina föräldrar var jag inte så nervös. Inte alls så nervös som jag blir när jag tänker på det nu, med år av perspektiv. Du däremot, var "the perfect storm". En virvelvind av väl avägda spydigheter. Jag minns att jag drog ned mössan över ögonen där jag stod i tamburen, och lyssnade på dig. Som en buffelhjord drog du fram. "Ta din windbreaker!!" "ISKLAMPARNA!" "Måste du bara stå där med mössan över ögonen som en förståndshandikappad!"

Jag älskar dig.

I bilen talade vi knappt, men jag mäkte ju såklart att du var ett minfält. Jag visste att en feltajmad rörelse kunde få dig att brisera. Vi skulle möta dina föräldrar vid Bergs slussar. Det semi-marina östgötska undret dit har Svensson vallfärdat sen Von Platen tog spaden i sina händer. När vi svänger in på avgiftsbelagd parkering ser jag Herr och Fru Minfält stå och stampa takten till tändkulemotorer i kanalen. Herr Minfält ser ut som Carl-Ingemar Perstad, iklädd Moccajacka med tillhörande frans. Jag föreställer mig snabbt lukten av intorkad saliv. Fru har tagit blomsterbeprydd hatt. Hon fyller verkligen ut det lätta tyget i klänningen, jag föreställer mig här söndagar med stora slurkar ur gräddsåssnipan. Jag tänker också när jag stiger ur bilen att jag skulle föredra att ta på mina tyngsta skor och ställa mig i slussen, framför att samtala med Perstad& Hatt i flera timmar.

Jag härdar dock ut och jag sköter mig hyggligt. Kramar om Hatten och får ett godkännande handslag med tillhörande nick av Perstad. När vi kommer ut på motorvägen crankar du upp P3 till vansinnig volym.

"Im walking on sunshine, Wöööhööö".

Hade du vetat vad jag tänkte i just det ögonblicket hade du aldrig gått ifrån mig.

If we did get a writer worth reading, should we know him when we saw him, so choked as we are with trash?

Jag är inne i en period av att lyssna på mustiga höst-murvel-låtar. Såna man lyssnar på, till Rooibus-te, och med dunsockorna på. Det ligger nåt fjantigt romantiskt i att göra just det, nåt jag egentligen tycker riktigt illa om. Jag ser framför mig 22-åriga tjejer som flyttat in i bostadsrätt-1:a i Vasastan, inredningstilen är kämp-50-tal, stringhyllsystem fyllda med pk-istisk litteratur, vego-belamrad kyl, liten IKEA-attaljé som slumrar (var bra i bild i plugget, när konstnärsdrömmen!). Långt ifrån Mamma Scan och Rocky-album. Just såna här tjejer föreställer jag mig ägnar sig just åt den aktiviteten, dvs. sätta håret i pony tail, värma chai, ta plats under filt,spisa isländska ljudlandskap och läsa Johanna Nilsson.

Ändå är det tydligen så att jag inte kan undvika att njuta av min egen version av denna aversion av småborgerlighet. Det går inte. Hösten sträcker in sina kalla långa fingrar utifrån och greppar mig som en katolsk präst greppar pojksnoppar. Jag värmer te. Jag sveper in mig. Jag lyssnar på Henry Lee. Framförallt lyssnar jag på Hajen.

www.myspace.com/hajensmyspace