Post-gymnasial fetma

Post-gymnasial fetma är ett fint uttryck, som jag dock inte kan tillskriva mig äran för. Tror att det var min goda vän David Kåhre som förde in det i mitt förråd över användbara sayings (säjings). För folk som inte kan tänka, innebär det väl ungefärligen det tillstånd av för hög BMI som uppstår då man slutat gymnasiet och de tidigare så fasta skinkorna och tonårsvullna pattarna är ett minne blott. Jag skulle göra bedömningen att endast ca. 2 procent av alla tjejer kommer undan denna sociala dödsdom. För det är en social dödsdom. Självförtroendet sviktar, och man nöjer sig med nån snubbe ur samma utseendelåda. Dvs. exempelvis nån som tar på sig keps när man ska gå på krogen.

Idag har jag bakat en sockerkaka, fixat CSN, skickat in två viktiga papper samt smekt mig själv till klimax framför pornografiskt material. Nu återstår bara att göra ca 7 feta jävla religionsuppgifter, något som får självhatet att tilltaga i en svåruppmätt omfattning, mest pga. att jag känner mig som ett skolbarn. Jag ska också städa. Men det här är ingen jävla dagbok så nog om det.

Linköping i helgen kommer bli mycket trevligt. Ska bli kul att se Rickard, Anton och Blygdell. Hoppas också att mästerbloggaren N.Lindahl kommer loss. Ska väl bli kul att se alla andra också, men just dessa herrar ser man ju mindre frekvent. Framförallt kul att bli full tillsammans med vederbörande.

Man undrar ju när min parhäst och tillika älskare, Poon Town brat # 2 ska komma med sitt första inlägg här? För övrigt kan jag meddela att bilden föreställer Linköpings Ungdomsmottagning.

Det enda som är billigare än ett öststatsluder i Bulgarien är en svensk kvinna på Ayia Napa

Jag är en jävligt trött och bitter person. Den diagnosen behöver man inte vara Freud för att ställa om man umgås med mig emellanåt. Skulle ju fått CSN igår men det dök ju inte upp. Hatar mig själv. Misstänker att det är det ludret som styrde upp mitt pluggande som inte skickat in alla papper till berörd organistation, något som får mig att vilja slå henne hårt rakt på äggstockarna så att hennes patetiska drömmar om ett liv med marbodal-kök, vinkvällar med sin arkitektman när ungarna gått och lagt sig, knullande i sina designmöbler så att minstingen vaknar (mannen tar hand om det för han är så jävla känslig och fin och modern), går fullständigt åt helvete. Men det tänker jag väl såklart inte göra. Det är haram. I stället får jag väl ringa fittan och lisma, och fråga snällt, om hon kan göra om och göra rätt för jag har inga pengar.

Jag ska flytta in i ett skyffe i Tranås på måndag, ett malätet jävla hål, utan ugn och utan nån som helst charm. Här ska jag sitta och förgås i min egen avföring. Det ser jag fram emot. Härligt ljusa novemberkvällar i ensamhet, runkades. Två plusgrader och slynregn. Inte ens tillgång till internet. Ska nog försöka hålla andan tills jag blir blå för att få perspektiv på livet. Man ska ju tydligen vara glad att man kan käka varje dag, men den som påstod det kan ju inte ha nån koll på hur det mänskliga lynnet är sammansatt.

Hade ju tänkt åka till Linköping i helgen och träffa vänner från lite varstans, men det verkar gå åt helvete pga. CSN.

Boxholm U - Fornåsa U 15-0. "Degen" 5 strutar.

Jag hatar barn.

Med risk för att den här bloggen ska bli ett sätt för mig att enbart få kanalisera min ilska , så tänker jag ta tillfället i akt att berätta för alla hur mycket jag hatar barn. Jag hatar barn extremt mycket. Ibland så mycket att jag undrar hur fan jag ska kunna sörja för ett eget exemplar. Jag har försökt analysera detta, ibland ogenomtänkta hat, många gånger, men inte kommit längre än till att det beror på deras totala oförmåga att före ett resonemang som går att förstå. Barn är också själviska svin. De handlar uteslutande för egen vinning, och på ett obehagligt manipulerande vis, där argument som "..men alla mina kompisar får ju", och " X föräldrar låter ju honom göra det", etc. etc., ett resonemang som får föräldrar och övriga att betvivla sin förmåga att uppfostra med balans.

Allt detta har jag kommit fram till efter att ha bott hemma i pojkrummet under en tidsperiod. Jag vill dock understryka att jag naturligtvis älskar mina småsyskon obehagligt mycket, och denna studie rör enbart barns generella beteende. Jag är också medveten om barns omedvetenhet och oskuld, men föga hjälper det när jag tvingas utstå deras lömska räder.

Snart ska vi skriva om nåt som betyder nåt, som lite smaskig Poon.

Huka er i bänkarna

Har precis sett en samling sorliga ursäkter för fotbollsspelare bli förpassade till det kinesiska hotellet. En snabb rispudding imorgon bitti, packa stringtrosorna och sportbehåarna sen bär det hem till Svedala igen. Hade väl inte planerat att första inlägget i den här eminenta bloggen skulle röra ämnet sport, men kan fan inte hålla mig när ett sånt här spektakel får tv-tid. Inte för att man har så jävla mycket annat att glo på halv 2 en tisdag, men jag hade fan hellre sett färg torka, än att sitta och svära över nåt så obetydligt. Det är nog det som stör mig mest, att jag faktiskt svär och sitter och hoppas, när det återstår 30 sekunder och, guds gåva till alla män, målvakten Hedvig Lindahl, skickar ut en av sina, nu mer patenterade snedträffar långt upp i den kinesiska betongklumpen. Sen kan jag ta att damfotboll är ett jävla skämt, att spelarna ser rent för jävliga ut, så inte ens det får man va glad över. En sönderspacklad Susanne Sjögren i studion haussar så det står härliga till, Martin Pringle kommer med analyser som man undrar om Jonny Svensson (Döv-legenden) skrivit ned på nåt tv4-kort. Inte ens detta stör mig mer än mina egna svallande känslor.

Förresten har vi börjat skriva en blogg. Välkommna till Poontown, suckers.