Har precis sett en samling sorliga ursäkter för fotbollsspelare bli förpassade till det kinesiska hotellet. En snabb rispudding imorgon bitti, packa stringtrosorna och sportbehåarna sen bär det hem till Svedala igen. Hade väl inte planerat att första inlägget i den här eminenta bloggen skulle röra ämnet sport, men kan fan inte hålla mig när ett sånt här spektakel får tv-tid. Inte för att man har så jävla mycket annat att glo på halv 2 en tisdag, men jag hade fan hellre sett färg torka, än att sitta och svära över nåt så obetydligt. Det är nog det som stör mig mest, att jag faktiskt svär och sitter och hoppas, när det återstår 30 sekunder och, guds gåva till alla män, målvakten Hedvig Lindahl, skickar ut en av sina, nu mer patenterade snedträffar långt upp i den kinesiska betongklumpen. Sen kan jag ta att damfotboll är ett jävla skämt, att spelarna ser rent för jävliga ut, så inte ens det får man va glad över. En sönderspacklad Susanne Sjögren i studion haussar så det står härliga till, Martin Pringle kommer med analyser som man undrar om Jonny Svensson (Döv-legenden) skrivit ned på nåt tv4-kort. Inte ens detta stör mig mer än mina egna svallande känslor.
Förresten har vi börjat skriva en blogg. Välkommna till Poontown, suckers.
2 kommentarer:
Damfotbollen förbrödrar
Man kan ju inte annat än älska Jonny Svensson.
Skicka en kommentar