If we did get a writer worth reading, should we know him when we saw him, so choked as we are with trash?

Jag är inne i en period av att lyssna på mustiga höst-murvel-låtar. Såna man lyssnar på, till Rooibus-te, och med dunsockorna på. Det ligger nåt fjantigt romantiskt i att göra just det, nåt jag egentligen tycker riktigt illa om. Jag ser framför mig 22-åriga tjejer som flyttat in i bostadsrätt-1:a i Vasastan, inredningstilen är kämp-50-tal, stringhyllsystem fyllda med pk-istisk litteratur, vego-belamrad kyl, liten IKEA-attaljé som slumrar (var bra i bild i plugget, när konstnärsdrömmen!). Långt ifrån Mamma Scan och Rocky-album. Just såna här tjejer föreställer jag mig ägnar sig just åt den aktiviteten, dvs. sätta håret i pony tail, värma chai, ta plats under filt,spisa isländska ljudlandskap och läsa Johanna Nilsson.

Ändå är det tydligen så att jag inte kan undvika att njuta av min egen version av denna aversion av småborgerlighet. Det går inte. Hösten sträcker in sina kalla långa fingrar utifrån och greppar mig som en katolsk präst greppar pojksnoppar. Jag värmer te. Jag sveper in mig. Jag lyssnar på Henry Lee. Framförallt lyssnar jag på Hajen.

www.myspace.com/hajensmyspace

It´s a new day slack

Min flickvän kan inte spela gitarr. Hon klinkar och slår så långsamt, oregelbundet och dystert att det känns som tiden står stilla. Hon suger på sin underläpp, koncentrerad, och ibland stannar hon upp så länge som femton sekunder när hon ska byta ackord. När hon plötsligt slutar spela lyser ögonen på henne med vansinnig iver och förväntan.
"Ok, vad var det?"
"Hm, var det Moon River?"
" Nej!" Hon ser förtvivlat besviken ut. " Det var ju för fan We are sailing. Med Paul McCartney"
Hon börjar på en ny låt innan jag hinner säga något och jag vet direkt att jag inte kommer ha någon chans att pricka rätt på den här heller, inte ens om jag försökte. Så jag försöker inte. Så här perfekt har hon varit i 7 år nu. Hoppas hon aldrig lär sig spela.

Hej igen.

en öl tack.