Tomas von Brömsens brorsa.

Måste slå in en kil i denna skitnödiga post mortum-kärlekshistoria och berätta om när jag var ute på Donsö i skärgårn och skulle träffa en sketgöbbe ang. ett jobb. Jag steg av färjan Skarven, träffade göbben och hans granngöbbe, samtalade lite om dittan och dattan, allt förflöt mycket smidigt. När vi ca. timmen senare rundar av säger göbben följande:
"Alltså, antingen går du kvar här ute och skräpar i 2 timmar till och tar färjan från Donsö, eller så får Jan-Olof köra dig på flakmoppen bort till Styrsö, men då måste ni åka nu". Sagt och gjort, går ju inte där ute och visslar.

Upp på flaket, ingen hjälm såklart, sitta skräddare, inga vantar, tunn tygjacka,ut på småvägarna, 50-knyck, 0 grader, inavlade öbor vinkar, göbben tutar, snöstorm, njurskador, snöblindhet, moppen orkar inte i uppförsbacke,70 knyck i nedförsbacke. När vi stannar vid färjeläget på Styrsö ca 15 min senare så är jag rödsvullen i ansiktet, genomblöt, frostskadad, bortdomnad i händerna och chockad över att det här bisarra just inträffat.
"Ahh, tack för skjutsen då farbror".

Great big kiss

Första gången jag såg dig satt jag med Jonny Thunders i lurarna på fjärrbussen. Du steg på i Borås, men jag var sömndrucken och reagerade knappt när du frågade om sätet jämte mig var ledigt. Jag plockade iallafall ur lurarna och lät dom hänga fritt när jag svarade att sätet absolut var ledigt. Jag lät mycket trött. Hade jag bara vetat vad som var på väg att hända med mig.

Jag la nog märke till din doft ganska så omgående vilket är lätt hänt när man sitter så onaturligt nära en okänd människa. Skärgårdsmiljö, solskyddskräm och hubbabubba iklädd en elegant festblåsa. Mina tankar skenade och jag föreställde mig oss två i en liten badhytt ätandes färskpotatis. Ändå hade jag ännu inte sett dig i ögonen.

"Får jag låna den här?" Du pekade på mitt Residence-magasin som jag stoppat ned i den lilla nätpungen som alla passagerare lyxutrustas med på en swebus.
"Jaa, herregud" stötte jag ur mig, lite chockad över att mitt hjärta blev en glasblåsa av ljudet från din röst. När du fnittrade till och sa tack sprängdes den där glasblåsan och jag visste att jag skulle få svårt att komma ihåg mitt liv innan detta ögonblick.

Samtalet tar vid. Jag kunde kanske inte låta bli att kommentera något obetydligt i Residence-magasinet. Någon bild på ett bisarrt minimalistiskt hem. "Vill man ha det sådär?". Så sa jag nog. Plumpt och kallpratigt. Jag skojade, du fnittrade. Story of our lives from that day on. Från mina lurar strömmade fortfarande Thunders ut. När du frågade hur jag dansade och jag svarade att jag dansar "close,very very close" så log vi båda två, fast på var sitt håll och säkert på grund av olika saker.
"Ska du till Göteborg?"
"Tss, Jaarå". Du undvek att dumförklara mig här trots att du sen dess aldrig fått ett bättre läge. Jag förbannade nerver och brådmoget scenariobyggande, och att följden av det blir att man tänker post tal.

När vi rullade in på Nils Erisson hade vi känt varann för alltid.

You killed my demons allright, but my angels died even more.

Första gången vi skulle träffa dina föräldrar var jag inte så nervös. Inte alls så nervös som jag blir när jag tänker på det nu, med år av perspektiv. Du däremot, var "the perfect storm". En virvelvind av väl avägda spydigheter. Jag minns att jag drog ned mössan över ögonen där jag stod i tamburen, och lyssnade på dig. Som en buffelhjord drog du fram. "Ta din windbreaker!!" "ISKLAMPARNA!" "Måste du bara stå där med mössan över ögonen som en förståndshandikappad!"

Jag älskar dig.

I bilen talade vi knappt, men jag mäkte ju såklart att du var ett minfält. Jag visste att en feltajmad rörelse kunde få dig att brisera. Vi skulle möta dina föräldrar vid Bergs slussar. Det semi-marina östgötska undret dit har Svensson vallfärdat sen Von Platen tog spaden i sina händer. När vi svänger in på avgiftsbelagd parkering ser jag Herr och Fru Minfält stå och stampa takten till tändkulemotorer i kanalen. Herr Minfält ser ut som Carl-Ingemar Perstad, iklädd Moccajacka med tillhörande frans. Jag föreställer mig snabbt lukten av intorkad saliv. Fru har tagit blomsterbeprydd hatt. Hon fyller verkligen ut det lätta tyget i klänningen, jag föreställer mig här söndagar med stora slurkar ur gräddsåssnipan. Jag tänker också när jag stiger ur bilen att jag skulle föredra att ta på mina tyngsta skor och ställa mig i slussen, framför att samtala med Perstad& Hatt i flera timmar.

Jag härdar dock ut och jag sköter mig hyggligt. Kramar om Hatten och får ett godkännande handslag med tillhörande nick av Perstad. När vi kommer ut på motorvägen crankar du upp P3 till vansinnig volym.

"Im walking on sunshine, Wöööhööö".

Hade du vetat vad jag tänkte i just det ögonblicket hade du aldrig gått ifrån mig.