The taste of her cherry chapstick

Stunden jag insåg att vi stod på randen till slutet, var när jag stoppade mig själv från att väcka dig när jag vaknade efter en häftig mardröm. Så många gånger innan hade det räckt med några lugnande ord från dig. Dina ögonlock var som nedfällda jalusier, men ändå såg du precis rakt igenom mig och du sa alltid rätt saker för att få mig att somna om som en liten gosse igen.

Men den här gången var det nåt som hindrade mig. Det var sviterna av för mycket samvaro, och för lite hjärta som bakband mig. Jag insåg att om du inte är den personen jag vill ska dra fingrarna genom mitt svettiga hår i det läget, då är du inte heller nånting för mig längre.

Detta hade ju du såklart kommit på långt före mig. Saker förändras aldrig egentligen.

Jag låg vaken resten av den natten och bet mig i underläppen. Jag tänkte på att det skulle riva sönder oss att bara bestämma oss för uppbrott, själva uppbrottet var utopiskt och overkligt. När väckarklockan ringde var det det högsta ljud jag nånsin hört. Du satte dig på upp på klassiskt manér som om du hade en fjäder i ryggen. "Hon sover som en soldat". Tänkte jag. När jag började prata visste jag att jag inte skulle kunna säga det här snyggt, jag var som en elefanthjord i en porslinsaffär. Därför sa jag inget heller. Jag visste att du skulle sköta det snyggare.

Men det gjorde du ju fan inte.