Kortedala blues

Jag vet inget längre. Jag är en spillra. Går jag ur sängen är det en bragd. Byter jag ens fosterställningen mot nån annan ställning får det anses som skapligt imponerande. Hur kunde det gå så här? Jag behöver väl ingen? Det har jag aldrig nånsin gjort, jag har varit som ett fort enda sedan jag upptäckte att det fanns annat att göra med tjejer än att kasta isbollar i ansiktet på dem. Nu ligger man här helt plötsligt och undrar om mitt liv med dig inte var en film jag såg eller en låt jag hörde.

Jag måste bryta mig ur detta på nåt jävla sätt. Kanske beställer en gubbresa till Fuerto Ventura och kikar på rododenronblommor i en vecka. Nån av gubbarna kanske har lösningen. Har alltid gillat gubbar. Ser fram emot att bli en själv. Dock inte en ensam.

Nej det får bli nåt billigare än Tom Collins-chitchat med gubbar på en terass. Kanske skulle gå och köpa en tårtbit Brie och smälla i mig med något salt kex som tillbehör. Det brukar stilla det värsta i några minuter. Eller så kan man se "Notebook" och böla tills ögonen värker, slita sig i håret och leta efter en position att ligga i där det inte känns som man vill dö.

Jag tror jag går en sväng istället.